Siljansringen
Siljansringen, som bildades för ca 377 miljoner år sedan, är det största kända meteoritnedslaget i Europa. Den kraftfulla kollisionen orsakade stora djupgående förkastningar ner till 15-20 km djup. Meteoritnedslaget bedöms ha påverkat ett område med en diameter av 100-150 km.
Siljansringen har varit föremål för intensiv forskning eftersom kratrar från meteoritnedslag erbjuder en unik möjlighet att testa hypoteser om oorganiskt ursprung för kolväteföreningar.
Hypotesen innebär att kolväteföreningar från jordens innandöme kan nå ytan genom de djupa förkastningar som skapas av meteoritnedslag. Geologer och oljebolag som arbetar enligt konventionella olje- och gasbildningsteorier har också varit intresserade av att studera Siljansringen.
Samband mellan nedslagskratrar och gas- och oljeförekomster har konstaterats på andra områden i världen. Nedslagskratrar kan utgöra utmärkta underjordiska reservoarer för olja och gas. Flera (men inte alla) av världens stora olje- och gasfält finns i anslutning till sådana.
Lokalbefolkningen i området kring Siljansringen har sedan urminnes tider observerat utflöden av olja och gas. Igrene utför under hösten 2023 och våren 2024 tillsammans med forskare från Chalmers Tekniska Högskola studier för att kartlägga dessa läckage och fastställa deras omfång.
Meteoriten slog ned på en prekambrisk berggrund av graniter och metamorfa bergarter av proterozoisk ålder täckta av sedimentära bergarter av ordovicisk och silurisk ålder.
Inga sedimentära formationer som är yngre än meteoritnedslaget är kända i området. De ordoviciska och siluriska avsättningarna bildar en cirkulär ränna med en diameter av ca 30 km och med en högplatå i mitten.
Siljansringens struktur där sediment bevarats utanför den centrala delen av meteoritnedslaget kännetecknas av normalförkastningar och lutande förkastningsblock vilket är typiskt förekommande i anslutning till nedslagskratrar.
Borrningar utanför nedslagskratern i sedimentstrukturerna är prospekteringsmässigt intressant eftersom dessa bildar strukturella och stratigrafiska fällor där ansamling av gas är möjlig. Detta har bekräftats av Igrenes provborrningar och den stratigrafiska karteringen av borrhålen. Förekomsten av betydande mängder metangas i Siljansringen utgör en fantastisk potentiell naturresurs som med rätt teknologi skulle kunna användas för framställning av koldioxidfri vätgas.
Fyndigheter av icke-fossila kolväten i Siljansringen
Olja och naturgas återfinns vanligtvis i sedimentära bergarter på upp till flera kilometers djup. Oftast har dessa kolväten uppstått genom att organiskt material under stort tryck, värme och frånvaro av syrgas omvandlats. Detta är vad som menas med fossila kolväten.
Meteoritnedslaget i Siljansringen har skapat sprickor ner till övre manteln, varifrån en annan sorts metangas, s k abiotisk eller djupgas kan sippra upp till jordytan. Denna gas har inte uppstått genom omvandling av organiskt material, utan på annat sätt. Omvandlingen antas pågå fortlöpande. Men det handlar fortfarande om metan (CH4). Att naturgasen i Siljansringen är abiotisk visades av prover som gjordes i Stenbergshålet på 1990-talet. Problemet här var att det hydrostatiska trycket var så högt att det var svårt att utvinna fyndigheten på ett kommersiellt hållbart sätt.
Igrene har tidigare prospekterat efter naturgas i Siljansringens sedimentära delar utanför meteoritnedslaget. Där har man påvisat att de övre sedimenten kan bilda ett lock för den gas som via sprickor sipprat upp från jordens inre, och på så sätt skapat reservoarer. Dessa är enklare att utvinna än den gas man funnit i Stenbergshålet.